Khazar Fatemi arbetar som journalist och dokumentärfilmare. De senaste åren har hon rapporterat från ett 20-tal länder, framför allt konfliktstater som Syrien, Irak, Afghanistan, Colombia och Myanmar.
Khazar tilldelades 2020 Svenska Unescopriset för sitt outtröttliga engagemang för kulturarv i fara. Med sin dokumentärserie ”Kultur i farozonen” och den efterföljande föreläsningsserien har hon axlat en viktig roll som folkbildare, både för barn och vuxna. Khazar reste under Kulturarvsåret 2018 runt i Gävleborg och besökte flera skolor i länet och mötte ett stort engagemang bland eleverna.
Vid sidan av sitt arbete på Sveriges Television har Khazar det senaste 13 åren även rapporterat för bl.a. Huffington Post och CNN. Idag är hon fortsatt aktuell med sin föreläsning ”Kulturidentitet och tillhörighet” som bygger på dokumentärserien ”Kultur i farozonen” där hon följer människor som kämpar i olika delar av världen för att bevara den kultur som så tydligt är kopplad till deras identitet. Under föreläsningen tar hon upp olika exempel genom att visar olika klipp, prata om kulturens och kunskapens roll och betydelse, samt kopplingen till identitet och känsla av tillhörighet.
Beskrivning av föreläsning
Innehåll – Föreläsning med Khazar Fatemi
Tema: Kultur, identitet och tillhörighet
Mitt namn är Khazar Fatemi och jag arbetar idag som journalist och dokumentärfilmare.
Jag har också haft förmånen att föreläsa om ämnen som jag verkligen brinner för som bl.a. kultur, yttrandefrihet, identitet och tillhörighet.
Bakgrunden till varför jag står här inför er och jobbar med det jag älskar
En stor anledning till att jag idag och större delen av mitt liv kunnat arbeta med det jag tycker om är för att jag har haft pedagoger och lärare som har sett mig, trott på mig och framför allt ställt krav. Det är något som jag kommer återkomma till under den här stunden med er.
En annan fråga som också har varit en stor del till varför jag har engagerat mig i dessa ämnen är frågan, ja den den vanligaste frågan jag får. “Var kommer du ifrån?” Ingen konstig fråga. Nyfikenhet och en ingång till att börja samtala kanske, men den innehåller tyvärr också ofta omedvetna fördomar. De märks först när svaret inte är det du har förväntat dig att få. Jag kan nästa aldrig säga att jag är svensk utan att få frågan var jag ”egentligen” kommer ifrån. Utomlands känns det svaret (svensk) som det mest naturliga, det som säger mest om mig men inte där heller tas den emot utan följdfråga, för de har också en bild av hur en svenska ska se ut.
Så frågan är vad jag ska svara. Var jag är född? var jag växt upp som barn och har mina första minnen ifrån? Vilket land jag lever i idag med min familj och levt i större delen av mitt liv? Eller vilken etnicitet jag tillhör?
Jo för jag är född i Iran, flydde till Afghanistan och växte upp där, sen flydde vi vidare och Sverige har blivit mitt nya hem. Här hemma i Sverige pratar jag Kurdiska med mina föräldrar för att vi tillhör folkgruppen Kurder och har inget eget land. Idag säger jag att jag är kurd, när jag får frågan var kommer du ifrån.
Den här frågan och att mina föräldrar alltid har pratat om det förflutna, om min och sin barndom, politiska engagemang har väckt nyfikenhet hos mig. Att de har pratat om kriget, flykten och sen det nya landet som blev vårt nya hem så har mitt intresse för var jag kommer ifrån växt sig allt starkare och är bl.a. en anledning till den prisade föreläsnings turnén ”Kultur, identitet och tillhörighet”
Men det finns en annan person som också har haft stor betydelse för varför jag arbetar med det jag älskar och det är min första lärare, Kerstin Merbom och vi har fortfarande kontakt idag. Det har gjort att vi har kunnat prata om den tiden. Hon var en av de första som mötte mig och mina föräldrar. Jag var i den första förberedelseklassen som startades i Sundsvall där vi hade placerats. För henne var också allting nytt. Det här var 1991.
Något som jag och min föräldrar uppskattade med Kerstin var hennes nyfikenhet för den väckte också en känsla av stolthet hos oss. Hon visade intresse för vår bakgrund, det vi kan och det i vill. Det vi också uppskattade var att hon aldrig slutade ställa krav. Hon pushade, hade förväntningar. För något som många gör när de hör om ens bakgrund är att de tycker synd om en , ser en som offer, Kerstin gjorde aldrig det. Hon såg oss som överlevare och såg till att påminna oss om det. Att vi hade klarat av så mycket och lyckats komma så långt och att det är klart att vi kan klara av annat, som att lära oss språket. Den synen är otroligt viktigt speciellt i början, när man är trött, känner sig ensam och många gånger osynlig. Om det första som vi hade mött från det svenska samhället hade varit att vi är en belastning, är i vägen, inte tillför något så hade risken varit stor i alla fall för min familj att vi hade börjat se på oss själva på samma sätt. Det är farligt och destruktiv och redan där från början hjälpte Kerstin oss att ta de första stegen in i samhället med rätt synsätt och inställning.
Så Kerstin i bakhuvet och den där frågan ”Var kommer du ifrån? växte jag upp med och som nyutexaminerad journalist bestämde jag mig för att åka tillbaka till mitt barndomsland Afghanistan för att få fler svar på mina frågor om var jag kommer ifrån.
Klippet som ni ska se nu är en scen hämtad från min dokumentärfilm ”Där mitt hjärta slår”. Jag står på balkongen i Gävle med mina föräldrar och berättar att jag ska åka tillbaka till Afghanistan.
Scen 1- Balkong Khazar, med föräldrar
Jag berättar för mina föräldrar att jag ska åka tillbaka till Afghanistan, att jag behöver det. Båda blir förvånade. Mamma uttrycker en känsla av rädsla, förstår inte varför. Frågar om jag har glömt vad krig är. Att det inte finns trygghet där, Spelar ingen roll om det är Afghanistan eller Libano etc. Ber mig vänta till världen har lugnat ner sig. Pappa skrattar i bakgrunden för han vet att jag är väldigt lik min mamma och kommer göra det jag behöver och tror på. Pappa säger att han förstår. han säger att jag har mina minnen kvar, mina fantasier och att det är bra om jag åker tillbaka. På frågan om varför mamma säger nej, svarar han. “Fråga vad hon gjorde när hon var ung”…. samtidigt som vi båda skrattar.
Reflektion – Scen 1
Mamma blev politisk aktiv när hon var 16 år, vid 18-års åldern hade hon gått med i stadsgerillan och vid 25 år hade hon två dödsdom över sig. De levde med falsk identitet, flyttade runt var och varannan månad och drevs av viljan och tron att de kan göra skillnad. Att rätten till yttrandefrihet, religionsfrihet, mänskliga rättigheter är värd att kämpa för och riskera sitt liv för. Jag var ett år då familj och vänner bad de lämna landet. Döden knackade på allt oftare. Så blev det, vi flydde till grannlandet Afghanistan och där bodde vi till jag var 7 år i hopp om att kunna återvända hem.
Det första jag gjorde när jag återvände till Afghanistan som vuxen var att leta upp vårt hus.
Scen 2 – söker sina kvarter och träffar grannen
Vi landar med flyget i Kabul, Afghanistan. Jag berättar hur jag känner igen ljudet, språket och dofterna. Vi ser scener från bazaren, gatorna, bostadsområden. Jag sitter i bilen och pratar i telefon med pappa och försöker få en vägbeskrivning till vårt hus. Och till slut står jag där vid vår gamla port. Två små flickor som är i den ålder jag var när vi bodde där springer förbi mig och upp för trapporna. Jag följer efter. Vid fjärde våningen så knackar jag på dörren men ingen öppnar.
Jag ropar. Är det någon hemma. Grannen ovan svarar- ”Nej…… Khazar är det du?
Jag skrattar till nervöst och samtidigt känner mig lättad. Berättar att vi idag bor i Sverige. Grannen ser glad och nyfiken ut. Sätter sig på huk och frågar hur mina föräldrar Vahid och Simin mår? Det är då jag lyckas säga bra, men sen bryter jag ihop och börjar gråta.
”Gråt inte gråt inte” säger grannen, ”kom in .”
Reflektion – Scen 2
Det händer något väldigt fint i scenen med grannen, Det första som sker och som jag tänker ofta på påminner mig lite om hur Kerstin fick oss att känna oss. Hon fick känna oss välkomna. Han möter mig, han går ganska snabbt ner på huk och fortsätter prata med mig. Det här var ett av de första mötena med det afghanska folket förutom dem på flygplatsen så den var ganska avgörande för hur jag skulle känna under resten av resan. Hans bemötande satte grunden. Han fick mig att känna att det är ok att jag är här. Det ger självförtroende för att sen när man möter motgångar och hinder kunna lättare att ta sig förbi dem.
Det som också sker där på trappan är att jag får en bekräftelse, Han kommer till och med ihåg mitt namn. Bekräftelsen på att mycket av det som jag trott på är sant. Mina minnen, känslor, drömmar. Även om vissa minnen är från kriget och hemska så är det fortfarande mina minnen. Den bekräftelsen är befriande och här tror jag att min svensklärare Kerstin Merbom återigen hade en stor betydelse. Hade hon inte visat nyfikenhet så hade jag aldrig funnit kraften att söka upp min bakgrund och därmed inte fått den här bekräftelsen som gav mig en känsla av frihet.
Det som också sker på den här trappan är att han frågar efter Vahid och Simin och jag förstår inte först vem han pratar om men sen slår det mig att han frågar ju efter mina föräldrar. Fast han använder deras falska identitet och med det bekräftar han deras historia.
Den här resan startade med min nyfikenhet för min egen bakgrund men ledde till att nyfikenheten för mig omgivning stärktes. Min erfarenhet har lärt mig att ju mer jag vet om min egen bakgrund, kultur, historia så blir jag mer nyfiken på det som sker omkring mig och vill förstå den. Det har skapat en trygghet och med det så kan jag ta emot det som är annorlunda.
Den nyfikenheten ledde bl.a att till att jag fick vara med och producera SVT’s dokumentärserie ”Kultur i farozonen” Länk finns nedan. Det är 12 halvtimmesprogram där vi följer människor i 12 olika länder som gör allt i sin makt och i vissa fall riskerar sitt liv för att rädda sin kultur. Det jag har lärt mig av min personliga resa men också i min profession som journalist och dokumentärfilmare är att kulturen och vår kulturarv har en otrolig viktig roll i vår identitet och vår känsla av tillhörighet. Och jag kommer dela med er av några de möten som jag hade under serien.
Jag vill ta med er till Bosnien och staden Mostar. När min producent först bad mig åka dit så förstod jag inte riktigt varför. Som utrikesreporter utgick mina uppdrag oftast från konfliktområden. ”Det pågår ju inget krig där”… men det visar sig att det visst gör det… ett tyst krig. I staden Mostar finns även världsarvet Mostar bron, som har varit länken och symbolen för de olika etniska folkgrupperna som bott där.
Scen3 – Bosnien Mostar, Läraren som använder musiken som vapen.
”När bron förstördes så var det fler omkring mig som grät än som inte gjorde det, det var inte bara bron som dog den dagen utan även symbolen för samhörighet…det finns inget hopp…Det kommer aldrig bli fred igen. ” Innan kriget så levde olika religioner och etniciteter sida vid sida, men efter kriget så har det inte blivit så igen. Musikläraren Orhan berättar att det till och med har blivit ett system. Ta skolsystemet som exempel. De kristna går till skolan på förmiddagen och på eftermiddagen kommer de muslimska eleverna. De skiljs åt trots att ämnet är till exempel matematik eller historia. Känslan av vi och de printas in tidigt av själva staten och systemet. Det är detta Orhan kämpar emot. Dessutom så finansierar och stödjer inte staten föreningar och organisationer som vill föra människor med olika bakgrund samman.
Vi får träffa två syskon, Elmira och Emin. Båda går på Orhans Mostar Rock School. Vi får hör om deras tankar om att trots att de föddes efter kriget så lever de med det tysta kriget, med ”vi och de” kulturen. De säger att media också är ansvariga för att elda på. Tack vare musikskolan har de börjat förstå fördelarna med att träffa andra. Om man är separerad så förstår man inte hur de andra människor tänker och känner, berättar syskonen. Att det skapar förståelse för det som är annorlunda när man träffar andra. men de berättar också för mig att musiken blir så mycket bättre när man kommer med olika bakgrund och bidrar till det kreativa som skapas tillsammans.
Reflektion – Scen 3
Något som jag tror har varit avgörande och som läraren Orhan själv lyfter upp är att han ställer kravet på sina elever. ”Vill ni gå i den här skolan, få tillgång till lokaler och instrument så måste ni komma med öppen sinne.” När man skapar ett band på hans skola så måste bandmedlemmarna ha olika bakgrunder, religion och etnicitet. Det ska inte vara kopior av varandra. Många av de lärare jag talat med vittnar om att kreativiteten på Mostar Rock school skiljer sig från många andra statliga skolor. Eleverna på Mostar Rock school utvecklades snabbare och var mer färgstarka och unika i sitt skapande. Det hade gjort de väldigt populära på olika festivaler till exempel.
Boken från Palmyra
Jag ska ta er vidare till Syrien. Och det finns en sak jag vill visa er, en bok.. Den här boken hittade jag under vår syrien resa när vi filmade serien ”Kultur i farozonen” När vi var i Palmyra så fick vi veta att de hade upptäckt en massgravar och vi, fotografen och jag bestämde oss för att åka till den. Det låg så mycket på den här massgraven som man kunde relatera till. Skor, Ipadfodral, mascara, örhängen och kläder. Men så fanns ju kropparna kvar. Stanken går inte att beskriva men det mest hjärtskärande var barn kropparna. Där låg också den här boken. Jag läser ur den så får ni gissa vad det är för skrivbok. ”Godmoorning,” ” I would like to order breakfast please”. “What is your room number?” “He, she, it, them.” Vad är det för bok? Jo, en engelsk skrivbok. Vi har alla haft en sån, men det som skiljer den från våra böcker är att det är skotthåll i den här boken. Hon som ägde boken hette Aya Alzara och var 15 år. Hon har skrivit sitt namn på första sidan. Hon var på väg eller hade varit på skolan, men hon kom aldrig hem. Varför fortsatte Aya att gå till skolan när det var krig?
Reflektion: Palmyra-boken
Man känner sig otroligt maktlös och det som jag har börjat göra för att kunna hantera svåra situationer på bästa sätt är att ta med mig någonting hem. Rädda någonting och i det här fallet blev det bl.a. den här boken.
Någon jag alltid försöker lyfta fram under mina föreläsningar är vad den här boken står för. Det är exemplet på hur viktigt kunskap är . I det sista så har de här människorna, familjerna tagit risken för de vet inte om de kommer överleva men de har ansett att det är värt det. Att inte missa/förlora kunskap. Det säger så mycket . De som vet hur det är att förlora allt de kan också berätta för oss vad som är viktigast. I det här fallet var kunskap värt att riskera sitt liv för. För kunskap är framtiden har jag många gånger fått beskrivet för mig av just människor som nästan förlorat allt.
Reflektion scen 4
Tänkte ni på hur han såg på platsen vi befann i och hur jag såg på den. Hur vi uttryckte oss? Jag sa ” det här var” Han sa ” det här är”. Han hade förmågan att se det jag inte kunde. För han hade sina minnen och upplevelser att återvända till. Han hör att tv’n är på. Barnen leker, han hör de skratta. Han minns livet och han berättar det för att jag frågar. Han visar en tid, ett hem, ett liv. Plötsligt så känner jag med honom. Jag känner mig engagerad i platsen, i historien, i hans arbete. Det skapas ett band och en relation mellan oss. Och det är det här min pappa pratar om under första scenen som ni såg när vi står på balkongen. Han sa ”Du har dina minnen där ” Vår kultur, historia är en sån stor del av oss och värt att kämpa för.
Bashar väcker också en annan fråga och det är att känna sig behövd, att ha något att göra. va till nytta. Det skapar motivation att orka. Jag kunde känna igen det. För mina föräldrar brukade berätta att tiden på flyktingförläggningen i Sundsvall var nog det svåraste de hade upplevt. De var bara en siffra. De fick inte arbeta i väntan på asylsvar och dagarna passerade och deras betydelse bleknade har de berättat. Det säger mycket om hur viktigt det är att var del av någonting. Ha ansvar för något. Vara med och bygga upp något, vare sig det är ett hem, sig själv eller någon annan.
Med det tackar jag för att ni har varit med och tagit del av min resa och de som jag har mött på min väg.
Glöm inte att ta många pauser, prata om vad du sett med en kollega! 
Ta en paus! 
Tack för år! Glöm inte att dela med er av utbudsdagen med fler!